Mitt hjärta tillhör det nordiska landskapet; träden, sjöarna, bergen och vinden som blåser över skogarna, regnet som faller från molnen, stjärnorna som glimmar på himlen, månen vars sken lyser upp natten i silver, den gyllene solen som skrattar åt de små självupptagna människorna, vargen som ylar av längtan, älgen som vandrar genom skogen och ekorren som gnager på en nöt i ett träd.
Men den moderna världen är mig främmande. Likt ett dött och sterilt månlandskap breder den ut sig alltmer och tränger undan den levande naturen. Det besjälade, ja allt som är subtilt, förfinat, känsligt och spirituellt flyr undan den mörka stormen.
Vi naturvarelser gömmer oss i hålor och språng för att inte gå under i den syrefattiga miljön som tar en allt större plats. Men en dag kommer vi träda fram igen. Då kommer en stor vrede återställa världens balans; en vrede som likt en flammande eld har antänts av den brutala och hänsynslösa framfarten som vi har bevittnat och uthärdat.
Det här är riktigt bra saker.
SvaraRadera