Marxismens märkliga död

I SVD skriver Christina Doctare om att både S och KD har fjärmat sig från sin ideologiska grund. Hon nämner värdekonservatism som Kds grund. Men det som jag tycker är särskilt intressant med artikeln är världsbilden som hon samtidigt ger uttryck för:

”Kristdemokraterna måste bestämma sig om de vill utgöra ett bålverk mot fascism och rasism och tydligt stå upp för sina ursprungliga värderingar, som handlar om människovärde och den enskilda människans okränkbarhet i livets alla skiften. ”

Idag ska jag försöka reda ut varifrån föreställningen om en pågående kamp mot fascismen kommer. Till min hjälp har jag Paul Gottfried som är en av de främsta amerikanska paleokonservativa tänkarna. En av hans grundläggande idéer är att det i de västerländska samhällena har uppkommit en terapeutisk regim som kombinerar den själlösa ekonomismen hos ett multinationellt företag med omfördelning av resurser till olika minoritetsgrupper som regimen framställer som offer för fördomar, förtryck eller kränkningar. De som är motsträviga och inte vill underkasta sig regimen riskerar att mötas av terapeutiska tvångsåtgärder. Den terapeutiska regimen har kullkastat den mer autentiska meningen av både vänster och höger.

I ”The strange death of marxism” undersöker professor Gottfried den politiska förvandlingen av den gamla sortens kommunistiska partier till vad han kallar den post-marxistiska vänstern. Han ger en kritisk analys av en rad tänkare, inte minst de som förknippas med Frankfurtskolan, såsom Theodore Adorno, Herbert Marcuse and Jurgen Habermas.
Professor Gottfried ser Frankfurtskolans tänkare som upphovsmänen till några av de mest fördärvliga idéerna som ligger till grund för vår tids system. Inte minst teorin om den auktoritära personligheten förtjänar att nämnas. I värsta fall försöker teorin kategorisera synsätt som anses vara politiskt inkorrekta som psykologiska avvikelser som kräver terapi om de upptäcks hos en individ och indoktrinering av samhället genom massmedia och utbildning för att bekämpa de oönskade synsätten på kollektiv nivå. Det utgör grunden till vad som ibland kallas ”mjuk totalitarism”. Är det månne en passande karaktärisering av dagens Sverige?

Den klassiska marxismen ger en detaljerad analys av kapitalismens uppkomst, blomstring och nedgång. En revolutionär förändring kommer att leda till att kapitalismen ersätts med ett mer produktivt system, nämligen socialism. Vetenskaplig planering kommer att ersätta ”produktionens anarki”. Under kommunismen kommer ett jordiskt paradis framträda.
Oturligt nog för marxisterna så kollapsade Sovjetunionen och därefter har det varit svårt att ta påståenden om socialismens ekonomiska överlägsenhet på allvar. Men vad återstår för marxisterna när de har övergett socialismen? En sak som återstår är fienden. Professor Gottfried kallar vår tids marxister för postmarxister, eftersom de har övergivit den socialistiska ekonomiska teorin.

Under inflytande av Eric Voegelin och Murray Rothbard menar professor Gottfried att postmarxisterna tillämpar religiösa kategorier när de tolkar världen. Deras motståndare har inte bara fel: de är onda. Men vilka är då postmarxisternas ondskefulla motståndare? De finner svaret genom att nostalgiskt se tillbaka på 30-talet. Var inte marxisterna heroiska kämpar för friheten i kampen mot fascismen då? Problemet är att det knappt har funnits några fascister att bekämpa de sista 65 åren. Istället stigmatiseras alla som har minsta anstrykning av etnisk partikularism eller nationalism som ”fascister”.

Eric Voegelin skrev om ”den andra verkligheten” som han menade är ett drag som kännetecknar en politisk religion. Den andra verkligheten, mot vilken den troende har blicken fäst, är transcendent. Det är inte den här världen, utan en kommande värld som räknas. Det leder till en systematisk vägran att urskilja verkligheten såsom den framträder här och nu.
Det är som om anhängarna av religionen ser ut på världen genom en liten glugg i en pansarvagn. Genom gluggen uppfattar de bara slumpmässiga detaljer av verkligheten. Det begränsade synfältet gör att de överdriver illviljan hos dem som företräder andra synsätt än dem själva. De som tillbakavisar postmarxisternas program för mänsklighetens förbättring är inte en respekterad opposition. De är ”högerextremister” och ”fascister” som har glömt lärdomarna från Auschwitz och planerar att behandla invandrare från tredje världen, homosexuella och andra minoriteter på samma sätt som Hitler behandlade judarna.

Tolerans är ett ord vi hör ofta. Det är ett viktigt begrepp för den postmarxistiska vänstern. Men att förhärliga det utländska och antivästliga är inte samma sak som gästfrihet. Det är ett uttryck för ett avvisande av allt fäderneärvt, en kulturell och etnisk självförnekelse. Hur långt kan självförnekelsen drivas?

Bland de troende finner vi Umberto Eco som med glädje välkomnar de stora migrationsströmmarna som leder in i Europa. Han ser fram emot ”the ethnic reconstruction of the countries of destination, an inexhaustible changing of customs, the unstoppable hybridization which will statistically alter the color of skin, hair and eyes of the population.” Äntligen är den postmarxistiska utopin här. Världen är befriad från de förhatliga ljushylta Européerna och deras kultur och traditioner.

Om vi nu återgår till Christina Doctares artikel. Varför ger hon uttryck för marxisternas världsbild, med en kamp mellan ont och gott, där marxisterna är de goda och de inbillade ”fascisterna” är de onda? Postmarxisternas program leder till ett västerländskt kulturellt och etniskt självmord. Det rimmar milt sagt illa med en konservativ hållning.

Istället för att tillsammans med postmarxister slåss mot ”fascister” som bara finns i fantasin så vore det nog mer relevant att skydda den enskilde mot den terapeutiska regimen som indoktrinerar folket med postmarxistiska föreställningar och som trakasserar dem som protesterar mot det pågående västerländska självmordet.

Det märkliga med den döda marxismen är att den till och med har lyckats erövra sinnen som utger sig för att vara konservativa.